Utrikesministerns anförande om kärnvapen/NTP den 8 aprilEtt starkt engagemang för nedrustnings- och icke- spridningsfrågor är en tradition i svensk utrikespolitik. Under kalla kriget blev det viktigt att minska hotet från kärnvapen för att söka skapa säkerhet i vårt närområde och globalt och att påpeka att detta var en angelägenhet för alla världens länder, inte bara för stormakterna. Vi minns särskilt Alva Myrdals och Inga Thorssons arbete och senare Maj-Britt Theorins.
Nu ser världen annorlunda ut. Avskräckning med kärnvapen borde tillhöra det förflutna. Vår uppfattning är fortfarande att världen är säkrare utan massförstörelsevapen än med dem.
Vid översynskonferensen för fördraget om icke-spriding av kärnvapnen, NPT, år 2000 gjorde de fem kärnvapenstaterna enligt NPT - Frankrike, Kina, Ryssland, Storbritannien och USA - ett otvetydigt åtagande om att fullständigt avskaffa sina kärnvapenarsenaler. En plan som anger 13 konkreta steg mot detta mål antogs. Tyvärr har kärnvapenstaterna under de fem år som gått gjort alldeles för lite för att genomföra dessa steg. I vissa fall - som när det gäller provstoppsavtalet - har utvecklingen istället gått åt fel håll.
Under samma tid har ickespridningsregimen utmanats av såväl enskilda stater som icke-statliga aktörer. Stater har eftersträvat kärnvapen och icke-statliga aktörer har hjälpt till. Jag syftar bl.a. på Nordkoreas kärnvapenprogram och landets tillkännagivande av att man lämnar NPT och, senast, att man innehar kärnvapen. Irans kärntekniska program är också en källa till oro. Det illegala nätverk som letts av den pakistanske vetenskapsmannen Khan och som levererat både teknologi och kunnande på kärnvapenområdet till flera länder har gjort stor skada. Vi känner ännu inte den fulla vidden av denna verksamhet.
Om mindre än en månad, den 2 maj, inleds 2005-års översynskonferens i New York. Den måste resultera i ett stärkt avtal och förbättringar när det gäller parternas efterlevnad av avtalet. Sverige kommer att vara aktivt pådrivande inför och under den konferensen.
När det gäller kärnvapennedrustning kan vi konstatera att det mesta av vad som behöver göras redan är överenskommet. Det är också värt att notera att flera av stegen finns med i FN:s s.k. högnivåpanels rapport och i generalsekreterarens rapport "In Larger Freedom".
Nu gäller det att se till att nedrustningsplanen för kärnvapen genomförs. Detta är något som Sverige och koalitionen för en ny agenda, NAC, Brasilien, Egypten, Irland, Mexiko, Nya Zeeland, Sydafrika och Sverige ihärdigt argumenterar för och något som vi kommer att driva hårt under själva konferensen.
Det är några steg som vi är särskilt angelägna om att se genomförda så snart som möjligt:
Det gäller ytterligare minskningar av antalet taktiska kärnvapen; inom kort bör detta vapenslag helt försvinna. Sverige kommer tillsammans med ett antal länder att lägga fram ett arbetspapper under översynskonferensen och argumentera för varför detta är så angeläget och varför detta ligger i allas intresse, även de nuvarande innehavarnas.
Ett annat är att av avtalet om ett fullständigt provstopp, CTBT, måste träda i kraft. Här har det tillbakadragna amerikanska stödet för avtalet bromsat och försvårat processen.
Ett tredje fråga är att förhandlingar måste igång snarast om ett produktionsstopp för klyvbart material - plutonium och höganrikat uran - för vapenändamål.
En fjärde är att kärnvapen måste ges en mindre framträdande roll i respektive kärnvapenstats försvars- och säkerhetsdoktriner. Idag ser vi tyvärr tecken på en motsatt utveckling. Vidare måste alla planer på att vidareutveckla och modernisera kärnvapen skrinläggas.
Också myntets andra sida, ickespridningsregimen måste förstärkas.
Ett system bör skapas som kan utgöra ett alternativ för stater som eftersträvar egen kapacitet att anrika uran eller upparbeta plutonium. Som det är idag kan stater helt lagligt och inom ramen för ett civilt kärnkraftsprogram skaffa sådan kapacitet, t.ex. för att förse egna kärnkraftverk med bränsle. Därigenom skaffar man sig emellertid samtidigt en nästintill färdigutvecklad kapacitet att tillverka klyvbart material också för kärnvapenändamål. Ett land kan därefter besluta att lämna NPT. Steget till ett eget kärnvapen är därefter inte långt.
Vad kan då göras? En expertgrupp inom IAEA lade nyligen fram ett antal förslag på hur frågan skulle kunna hanteras. Ett av dessa syftar till att förmå länder att avstå från egen anrikningskapacitet genom att erbjuda dem ett attraktivt alternativ i form av multilaterala garantier för leverans utifrån av kärnbränsle. Detta liksom expertgruppens övriga förslag bygger på frivillighet och en multilateral ansats.
Förslagen skulle, om de genomförs, kunna bidra både till att risken för spridning av kärnvapen minskar och att NPT:s tredje pelare, d.v.s. fredlig användning av kärnenergi, stärks. Vår förhoppning är att översynskonferensen ska enas om hur man kan gå vidare på området.
Vi bör också sträva efter att stärka IAEA:s kontrollmöjligheter, genom att göra det s.k. tilläggsprotokollet till norm eller minimikrav för medlemsstaterna. Protokollet ger IAEA ett avsevärt förstärkt inspektionsmandat vilket gör det betydligt svårare för ett land att dölja ett olagligt program på det kärntekniska området. Enkelt uttryckt, ju fler som ratificerar tilläggsprotokollet, desto mindre blir risken för att ett land i det fördolda försöker eller lyckas utveckla kärnvapen.
Vidare anser vi att konferensen måste ta sig an frågan om utträde ur NPT. Många, och Sverige med dem, menar att det idag inte är tillräckligt svårt eller politiskt "dyrbart" att träda ur avtalet. Det måste finnas ett avskräckande pris för en sådan åtgärd. Ett land som överväger att lämna NPT måste veta att påtryckningar är att vänta från FN:s säkerhetsråd och NPT:s alla stater.
NPT:s tredje pelare, fredlig användning av kärnenergi är också en viktig del av avtalet, inte minst för många utvecklingsländer, som vill ha och har rätt till - hjälp i frågor om civil kärnenergi. Det handlar långt ifrån bara om kärnkraft utan också om en rad andra områden som cancerbehandling, vattenrening och bekämpning av skadeinsekter. Sverige innehar ordförandeskapet i den arbetsgrupp som behandlar dessa frågor under översynskonferensen.
Inför och under konferensen samarbetar Sverige med NAC-länderna i nedrustningsfrågorna. Samtidigt har den Europeiska unionen en viktig roll att spela, framförallt när det gäller ickespridningsfrågorna. EU driver också ett antal nedrustningsfrågor, inte minst att provstoppsavtalet, CTBT, måste träda i kraft. Till grund för EU:s positioner ligger i stor uträckning EU:s strategi mot massförstörelsevapen som antogs 2003, efter svenskt initiativ. Sverige samverkar också med en rad andra länder i enskilda frågor.
Ett annat viktigt bidrag kommer att komma från den oberoende kommissionen mot massförstörelsevapen, som leds av Hans Blix, som presenterar sina slutsatser i början av nästa år. Dessa kommer, har vi blivit lovade, inte bara att innehålla rekommendationer om vad som måste göras för att åstadkomma nedrustning och förhindra spridning av massförstörelsevapen. Minst lika viktigt, den kommer också att ge oss idéer och uppslag på hur detta kan göras.
Nu måste vi och med hjälp av många goda krafter arbeta hårt inför New York. Utvecklingen sätter press på alla deltagande länder att verkligen uppnå resultat i maj. Det finns en utbredd krismedvetenhet. Det är viktigare än någonsin att slå vakt om fördraget. Knappast någon kan ha intresse av att översynskonferensen misslyckas eller, ännu värre, att hela NPT:s framtid sätts på spel.
Det finns en utbredd förståelse för att vi måste slå vakt om NPT och stärka det internationella samfundets möjligheter att förhindra kärnvapenspridning och påskynda nedrustning. De flesta instämmer också i att detta endast kan ske om vi utgår från den balanserade politiska överenskommelse som NPT är. Fördraget bygger på tre pelare - nedrustning, ickespridning och fredlig användning av kärnenergi. För att översynskonferensen ska bli en framgång krävs att alla tre delarna uppmärksammas.
Även USA har på senare tid visat större inriktning på samarbete i internationella frågor. Eftersom USA är ett viktigt land för konferensens utfall borde detta förbättra våra förutsättningar att komma framåt.
Framsteg är möjliga och alla parter bör tänka på att vi alla blir förlorare om konferensen blir ett misslyckande. Ett misslyckande skulle underminera hela NPT. Ett underminerat NPT skulle få negativa konsekvenser för allas vår säkerhet.
Sveriges ambition förblir hög och vår delegation kommer att arbeta hårt - inte minst för att konferensen ska gjuta nytt liv i kärnvapennedrustningen och finna multilaterala vägar inom ramen för NPT för att förhindra att fler länder skaffar sig kärnvapen.